Man kan säga att äventyrets tredje dag var så mycket äventyr som det kan bli. Vi startade nämligen morgonen med att flyga fallskärm. Ja och nog kan man kalla oss äventyrerskor när 100% av gruppen väljer den typen av upplevelse på den frivilliga dagen? Jag kan lova er att bättre än där och då kan det inte bli. Kände mig så tacksam. Äventyr, med världens härligaste sällskap, adrenalin, klarblå himmel, vindstilla, svaga knän, livet i kroppen, hjärtat i bröstet, tankarna i nuet. Efter paragliden var vi ju såklart vrålhungriga och tog oss upp till områdets bästa pannkaksställe. Ni förstår Österrike har en alldeles egen variant av pannkaka, den bakas i ugn för att sedan stekas och sen är det nåt med hur man vispar ihop smeten. Ja herregud det är så gott att jag inte kan beskriva. Kan även meddela att när vi klev in på restaurangen möttes av att två personer satt och rensade blåbär. Förstår ni då hur färska dom var? Efter lunch bestämde vi oss för att göra en minivandring uppe på toppen. Kan lova att vi inte gick superlångt innan det var dags för kaffestopp på nästa ställe. Ja eller såhär. När vi kom fram till nästa stopp fick jag den typ av panik som så ofta uppstår i mitt liv när allt är för bra för att vara sant och jag njuter så att jag inte kan hitta ord och vill att exakt allt ska inklusive tiden ska stanna för en stund. Ja och det ledde såklart till att jag ville dricka ett glas iskallt vitt vin. Det förstår väl ni? Haha. Ja ni kan ju själva se hur den där njut-paniken ser ut. Visst. Ja sen tänker säkert ni att det inte finns något mer att önska av en dag och jag kan såklart hålla med om det, allt känns så fulländat. Men... Vi valde att ta en powernap precis exakt här. Jag behövde det. För jag hade bestämt mig för att springa hem från utflykten. Inspirerad av Jenny som valde att springa upp till oss på morgonen! 😅 En springtur som blev en helt ljuvlig upplevelse. Ner för störtloppsbacken i skuggan med solen vilandes på min utsikt. Hela vägen hem till balkongen, där nedvarvning bestod i att dricka varm choklad och kolla luftballong. Ja ni fattar. Att vara på äventyr är något alldeles speciellt. Något jag skulle vilja göra minst 2-3 gånger per år. Det fulländar livet på ett sätt jag inte kan jämföra med något annat. Att vandra får mig att reflektera över hur jag mår, det får mig att känna mig i mitt esse, som jag trivs. Det öppnar sinnen och skapar harmoni. Eftersom att detta är sista delen i ”Äventrysresan” vill jag säga tack till er tjejer som vågade följa med, fast att ni inte kände någon och vågade tro på att min första äventyrsresa skulle bli bra. Jag vill också säga tack till Wi Resor som lät mig testa ett helt nytt upplägg tillsammans med mig och Sofia, världens bästa guide. Stor kram till alla er!
