Inte någonsin tidigare har Kamperhaug utmanat sig så hiskeligt träningsmässigt som under hösten 2018. Eller jo. Två gånger tidigare. Året när jag skulle börja hålla för-koreograferade klasser och fortfarande bodde i Ulricehamn samt då när jag skulle lära mig att tycka om att springa fast att jag hatar det, men annars aldrig. Ni förstår, den här hösten har jag jag tränat saker som jag antingen varit nyfiken på väldigt länge, alternativt haft extremt mycket fördomar runt men velat ge en ärlig chans innan jag dömer ut. Så. Jag har kört gymnastik varje måndag hela hösten. Alltså nej inte barnvarianten i gympasal med en liten rosa volangdräkt som skär upp i röva. Utan riktig, sådan som man tror att superhjältar har tränat för att kunna springa rakt upp på en husvägg, sån har det varit. Jag har tränat på huvud- och handstående så mycket att det värker i mina klena handleder och att ögonen håller på att poppa ur skallen. Jag har hängt statiskt i ringar och tagit i så mycket att jag nästan har kissat ner mig och hela kroppen skakat så att man ser ut som man är ursinnig och denna veckan har vi just klivit på akrobatik. Alltså det har varit så svårt och roligt att jag inte hittar ord. Coach Dan är bland de bästa tränarna jag har träffat och även om jag suger balle så dålig jag är, så har jag verkligen utvecklats under hösten, blivit vigare, starkare och framförallt vågat testa saker som ser på tok för svåra och läskiga ut. Sen till min stora fördom. Crossfit. Som jag har rackat ner på det. Det hetsiga och galna. Det där med bortslitna skinnslamsor som flyger, svett och spyor som det skryts om, axlar som går ur led, knän som stryker med. Träning anpassad för människor som aldrig kan chilla och lever i ständig prestationsångest. Ja men allt det och lite till har jag tänkt. Sen började ju Anja med crossfit i våras och så tyckte jag att det ändå lät himla roligt, även om jag vägrade att erkänna det. När jag i starten av hösten ständigt missade min inplanerade träningstillfällen på grund av att dom enbart involverade mig, bestämde jag mig för att jag behövde en tid att passa och ett sammanhang att tillhöra. Kollade in schemat på Anjas crossfit-ställe som ligger en port bort och vips så var jag medlem på ett crossfitgym. VAD HÄNDE? Jo det här hände! Jag var och provtränade och insåg att detta inte var en klassiskt hetsig box utan ett ställe där man fokuserar på att tvätta bort hetsstämpeln från crossfit. Utöver det så möttes jag av underbara deltagare och stans proffsigaste tränare. För första gången på väldigt många år känns träningen så som jag tänker att träning ska kännas, inkluderande och galet rolig. Jag har ett sammanhang som jag längtar efter varje vecka. Sist men inte minst, min alldeles egen tjejträningsgrupp. Jag har alltid varit en aning rädd för att träna med kompisar, särskilt när det kommer till löpning. Men med utgångspunkt sustainable shapes så har jag länge varit sugen på att sätta ihop en träningsgrupp med tjejer som ses en dag i veckan och där fokus ligger på hur det får oss att må. Där vi skiter i att pressa oss, men med en gemensam målsättning i form av ett lopp. Sagt och gjort, en dag i veckan ses vi, mina tjejer och jag och det finns nog på riktigt inget som gör mig lyckligare och gladare än en träningstimma med dem. Känner verkligen att vi lyfter varann och att vi kan prata om allt (från realtioner till karriär). Vilket är så fint för ingen av oss känner varann särskilt väl sedan innan, jag har bara gått på magkänsla när jag satte ihop gänget. Vi kallar oss tjejgympagänget och allt med oss är underbart! Vad tränar du just nu och vad skulle du testa på om du skulle utmana dig själv?