Jag vet inte hur många gånger jag har svarat på frågan om vad som motiverar mig när det kommer till träning. Jag svarar alltid snabbt som örnen att något av de viktigaste sakerna är variation, det står jag fast vid och kommer aldrig att förändra. Något som jag nämner, men som aldrig tidigare riktigt funkat för mig är att träna med en kompis. Det har alltid skapat mer prestationsångest, än att kännas peppande och inspirerande. Men så det senaste året så har jag utmanat mig, testat att träna med kompisar och herregud vad det är beroendeframkallande, jag kan inte komma på ett bättre sätt att förena nytta med nöje. Göra något av det bästa jag vet, med ljuvt sällskap. Tycker på något märkligt vänster att det till och med fördjupar vänskap. Kan det ha något med delad svett och adrenalin att göra? 😉 De senaste veckorna har jag och Mandy regelbundet kört intervallerna från mitt bästa jag tillsammans. Jag som på förhand tycker att intervaller är väldigt motigt mentalt, får en sådan skjuts av att veta att vi ska göra det tillsammans. Gör att det hela känns lite bättre. Vi peppar varann och sen efteråt pustar vi och repeterar fy fan, fy fan gång på gång. Sen andas vi lite och går hem raka i ryggen, endorfinhöga och stolta som tuppar. Fint är det.
