Jag minns när jag flyttade upp till Stockholm och såg att de stora gymkedjorna körde löpning i grupp och jag tänkte: ”det är fan bara tomtar som springer i grupp”! Höll på att skämmas ihjäl! Sen har jag harvat på, själv i löpspåret. Känt begynnande slaganfall när folk har föreslagit att vi ska springa ihop. Troligtvis prestationsbaserat panikande. Ja det är något fel på mig gällande stressen jag känner att prestera och visa att "jag minsann kan", när jag tränar tillsammans med folk. Hur som helst! Hjärnspöken och hittepåtänk är till för att brytas och bytas. Jag tror egentligen att jag började ändra mina tankar när jag när jag startade som coach för adidas runners. Det kändes som att jag där och då förstod hur peppande och uppmuntrande det kan vara att springa tillsammans i grupp, att det inte enbart är tomteverksamhet och att man inte behöver vara på samma nivå för att kunna mötas i löpningen, det snarare tankar likt mina egna som sätter stopp för vilka som kan springa och inte. När jag väl fick smak på löp i grupp bestämde jag i somras för att starta en löpgrupp i sann Sustainable Shapes anda. Det vill säga, para ihop ett gäng tjejer som ses för att springa tillsammans, utan tidtagarur och snack om pulszoner. Där samtal på löpturen mer handlar om hur vi kan vara snällare mot oss själva, stressa mindre och att röra på oss utan att skapa krav. Typ. Gruppen jag satte ihop blev en mix av Instakompisar och tjejer som jag har haft en bra känsla och velat lära känna bättre. Vi har döpt oss till ”tjejgympa” och det känns som vi är en succé. Gissningsvis kommer de att finnas runt mig en lång tid framöver, jag vill det i alla fall. Jag är helt hundra procent ärlig när jag säger att vår grupp är topp 5 över bra saker med 2018. Den energi jag får av dem, de kloka tankar de delar med sig av och de totalt ärliga samtal vi avhandlar under vår turer, det är fan oslagbart! Men hur gör man då? Om man vill ha träningskompisar? Ja antingen som mig, att man är helt osvensk och hör av sig till tjejer man har en girlcrusch på och tror skulle tycka om den typen av gruppverksamhet, sen sätter man av en dag i veckan man ses och så får så många som möjligt vara med den dagen. Kanske, om det känns lockande, boka en gemensamt lopp att se fram mot och träna för. Om du tycker att jag är störd som har hört av mig till främmande kvinnor. Bli medlem i "Heja Livet" eller "Friendcation" på Facebook och efterlys träningskompisar, det funkar helt säkert och kommer att ge ditt träninsgliv en sådan jävla skjuts att du undrar varför du inte gjorde det för minst 10 år sedan. TACK FÖR DET: Linda, Alexandra, Jossan, Sussanne, Happy och Flora! Och varsågod för tips kära följare, det får bli min julklapp till er. :) Veckans pass gick runt ett vintrigt Kungsholmen och fick mitt hjärta alldeles varmt. Eller så var det Linda och Alexandra, som värmde mitt hjärta alltså!?
