Jag har alltid tyckt om att cykla, höll spinningklasser i över 10 år och njöt när jag flyttade till Stockholm så att det blev lite längre sträckor att cykla när man skulle ta sig runt i stan. Vad jag aldrig har gjort är att typ landsvägscykla. Men så för kanske tre eller fyra år sedan när min cykel blev stulen för andra gången så kände jag att det var dags att köpa en snabbare cykel, en utan korg och pakethållare, med 21 istället för 3 växlar, wroom! Jag höll ju på och undersökte och grejade och donade gällande vilken cykel som kunde passa både för att bränna runt i stan, men som även kanske skulle kunna passa att dra iväg några mil utanför stan på. Drömde om att köpa en fet Italiensk racer, med tunna däck, fick låta bli på grund av det inte passar för att rulla runt i stan. Det gjorde att jag köpte en hybrid. Oj oj vad jag kan skriva mycket. Det jag skulle komma fram till var att igår åkte jag och David på långtur för första gången någonsin. Han har köpte en Italiensk racer och var taggad på att cykla och jag kunde såklart inte låta bli att åka med, så igår drog vi ut till Värmdö, sa hej till Davids mamma och lämnade Knut så att hon ska få ha lite sällskap i dessa karantäntider. Alltså det där med att cykla långt har något. Jag gillar att susa fram på ringlande cykelvägar, från stan ut på landet, när ljus övergår i mörker. Frihet paketerad på hjul, i stillhet. Enda nackdelen, eller ja, nackdelarna är känslan i benen idag och att jag får kämpa livet ur mig för att Davids cykel är mycket snabbare än min. Fortsätter nog att drömma om en Italiensk racer ändå.
