Hej hej från dagens långpass. Som är det vidrigaste jag har upplevt i träningsväg på länge. Pissjobbigt, varmt och med mental förhandling bigtime. Det vill säga jag försökte lura mig själv att jag skulle få springa kortare än jag hade bestämt mig för. Halsen var torr och slemmig som en ödlemun i öken. Mina ben kändes som dinosaurieben, dessutom var dom fräcka nog att föreslå att vi skulle sätta oss och fika istället. Men vet ni, jag gjorde det, jag tog mig igenom mina två mil. Känner mig förstås som ett utskitet äpple och får panik av at tänka på att jag måste göra det igen. Men men. Jag kan även fast jag inte vill och det är en seger. Rakt ner i härligheten. Skitkonstigt, men det är ju också superkontsigt att fota sig själv när man springer. Ansträngt leende?! Eh! Ni förstår när jag har svårt att le, då är det krisjobbigt. Nöjd och glad. PS. Här är jag inte ens halvvägs och livslusten ser som bortblåst ut. Sjukt ju!