Jag har funderat ganska mycket över hur jag ska kunna komma tillbaka till verkligheten igen när verkligheten aldrig mer kommer bli densamma igen?Det enda kommit fram till är att vissa saker bara gör man, som när man rycker bort ett plåster. Det självklara i att det inte blir bättre för att man väntar. Som att skriva ett första inlägg här, gå på stan och springa in i folk, hålla klasser. Allt sånt som är utmanande när man känner sig glas - genomskinlig och skör. Andra saker som för mig kräver lite mer kommer få gå på halvfart eller vänta till i höst. Jag tänker att det löser sig allt det som inte har blivit gjort finns kvar eller var helt enkelt inte menat.Jag vågar boka in saker med mina vänner för att dom ju är som dom är - låter mig vara precis där jag är men varsamt stöttar upp, låter mig få sörja på mitt sätt. Finns på andra sidan ett sms när jag inte orkar prata. Än orkar jag inte riktigt prata, för när jag pratar måste jag sova massa dagen därpå och vissa dagar vill jag leva i tillståndet där allt bara är overkligt och jag inte riktigt förstår.Jag förstår att det är svårt att veta hur man ska bemöta någon som väldigt nyligen har förlorat sin mamma. Ord hjälper ju inte och en mammas bortgång värker så hårt i varenda människas hjärta. Jag märker att det jag upplever blir som en påminnelse om det vi inte vill påminnas om.Det finaste man kan göra är att beklaga sorgen för aj vad det är sorgligt. Jag mår såklart inte bra, men är inte ledsen hela tiden. Det är svårt att hantera någon i sorg för att man inte vet vad man ska säga. Jag försöker hjälpa till att förklara även om jag just nu inte riktigt vet själv hur man hanterar sorg. Jag har förberett mig på situationer och valt saker som jag kan prata om som en maskin, det är så jag lyckas hantera vardagen. Verkligheten kommer aldrig bli som den var, men den kommer så småningom ta form på ett nytt sätt, där kommer jag inte känna mig lika vilsen och må ganska bra, bara jag ger det lite tid.
