Det viktigaste i livet kommer alltid att vara stunderna. Stunderna då vi hittar total harmoni, är närvarade på ett sådant sätt att vi på förhand förstår att vi kommer blicka tillbaka och bli varma av bara tanken. Stunder när andetagen lent sprider välbehag när det äntrar nosen, när temperaturen på vattnet får kroppen att reagera med små knottror i kvällsljuset då den möter luften igen. Pirr i ögonen. Vadderat ljud som smälter ihop med våra hjärtjärtslag. Stunderna jag pratar om är lite som trolleri, letar vi för ivrigt efter dem för att vi så gärna vill vara i dem, ju mer skjuter vi dem ifrån oss. Ju mer vi pressar fram det vi vill känna, ju mer prestation lägger vi i det. Som allt det ljuva med att vara ledig på sommaren, förväntningarna, att maxa allt som är bra de få veckor vi är lediga per år. Eller för den delen, pressen i att komma tillbaka till jobbet och vara utvilad, taggad och kreativ när hösten drar igång. Jag tror inte att meningen med livet är att vara konstant i ett tillstånd eller att förvänta sig att hitta frid, jag tror att stress är en del av vardagen och att det räcker gott om vi är observanta på vår återhämtning efter extra intensiva perioder. Sen att det ibland innebär att fira med god middag i sällskap av vänner eller att ligga utslagen och känna sig ynklig i mjukis på soffan spelar inte så stor roll. Så länge du inte pressar fram nåt och mår bra, så länge du aldrig slutar hitta stunderna. ❤️ Vad säger ni om det?
