Jag upplever att jag inte är alls lika principfast idag som 10 år sedan och att jag har gått från någon som såg allt i svart och vitt, till bli en människa med enormt tydlig gråskala. Att mina gränser har flyttats och att mina perspektiv har uppdaterats. Livet formar oss och vi formar det liv vi lever. Genom att tillåta oss att reflektera över det vi känner och våga känna det vi känner blir vi mer sanna mot oss själva, det i sin tur minskar ångest. När vi slutar vara och tycka som blivit lärda och står upp för våra innersta känslor och hör vi vår egen röst bygger vi trygghet.När vi lär oss att respektera våra egna känslor dvs lyssnar till vår inre röst förblir vi trygga. Der i sin tur gör att vi mår bättre, har mindre behov av att bli bekräftade och lättare sätta oss in någon annans värld eller för den delen norm, vågar säga nej. Vi behöver inte förändra hela vår värld, men träna på att leta sammanhang där vi tillåts att vara vi. Alltid. Oavsett vad.Vad jag vet och har lärt mig:Att vara bekant med sina egna behov och känslor, det jag refererar till som ”den inre rösten” i den här texten handlar inte om jaget, inte om att tycka att man är fantastisk och underbar, att hela tiden mata sitt ego eller att ständigt jaga. Det handlar inte om att alltid, vara glad nöjd och fatta rätt beslut. Det handlar om att vara stolt och ödmjuk inför det faktum att vi är vi, att ha självdistans och att sluta dömma. Det vill säga - det handlar om att sluta höja sig själv till skyarna, sexiga selfies på stories, om att klämma ihop efterdyningar av en gravidmagen för att visa ”såhär ser en riktig kvinna ut” och om nakenhet. Jag säger det igen - att vara naken och blotta sig handlar om att sluta söka bekräftelse. Det handlar inte om ytterligheter, utan om gråskalor, ärlighet och transparens utan ansträngning. Det handlar om att visa kärlek och att ge utan att förvänta sig något tillbaka.
