Vad härligt tänkte jag, när man blir vuxen bestämmer man själv, får sitt jobb, gifter sig, skaffar barn, bor i ett hus och lever lycklig alla sin dar. Inte visste jag då att besluten man tar påverkar i smått och i stort, att bara för att man lyckas få ett jobb inte nödvändigtvis innebär att man trivs eller att det går bra. Tänkte inte på att man som vuxen måste ta del av allt det jobbiga i en ocensurerad version, att det ocensurerade kan påverka så till den milde grad. Att som gift är resan långt ifrån rak även om man beslutar att välja varandra varje dag. Att sorg förändrar en så till den milde grad. Att räntor gör att man inte vet om man har råd till ens en liten lägenhet och det där om att alla inte kan eller vill få barn.I helgen har jag hur som helst njutit av att vara vuxen, känt mig tacksam över att jag och David haft 10 år på oss att lära känna varann (och oss själva) under både upp och nedgångar, struntat i allt vad jobb och räntor heter. Jag har njutit som att det inte finns någon morgondag eller sorg i världen. Varit lätt i sinnet som ett barn, tacksam och vuxen ut i fingerspetsarna.
