Det är 10 år sedan jag bestämde mig för att lära mig gilla att springa långt, något mina tunga lår inte har naturligt i sig. Jag sänkte förväntan på min egen prestation och fick i samma sekund mental kontroll över min kropp. Ett skifte som bidrog till att stolthet och fascination över min kropps förmåga. Utvecklingen - den fick lov att växa fram. Stoltheten jag byggde upp handlade inte om tid eller längd utan om kraft. Skit samma om det handlar om löpning, träning eller krav i sin helhet. Jag tror definitivt på att våga utmana sig, flytta gränser för det omöjliga och att när det brinner i benen har vi allt några repetitioner kvar att ge. Men att den bästa och mest hållbara utvecklingen sker när vi vågar och ger oss tid att börja på ruta ett, orkar hålla ut när vi är i mitten för att ta sen oss mot toppen.
