[caption id="attachment_1802150" align="alignnone" width="1000"] Fotograf: Hanna Skoog[/caption] Jag gör en avstämning mitt i veckan. Den är brutal och omfattande. Jag funderar över meningen. Vad är den? Det senaste året har två av mina närmaste kompisar varit sjukskrivna i utmattning och i helgen när jag och David var ute och käkade middag med Johan och Therese pratade vi mycket om att man önskar att man hade mer tid för vänner, men att man ofta är så trött att man inte orkar planera. Jag tänker att vi alla måste ha hamnat lite på sniskan i våra egna liv om vi lever dem på ett sådant sätt att vi blir sjukskrivna och är för trötta för att umgås? Jag tänker att de saker som är primära ofta prioriteras, sekundärt. Kraven jagar oss. Vi kan lite till. Borde göra lite mer. Helst bättre. Men i slutet av dagen, vad är det värt om vi inte längre hinner känna livet rusa genom kroppen? (Helst utan inblandning av alkohol, inköp, helg eller semester.) Skratt från magen som inte vill ta slut. Andetag på djupet. Ja jag fattar, vi kan inte säga upp oss. Vi måsta ansvara för vår inkomst. Tak över huvudet. Men om det som är ansvar kräver så mycket att det förgör all vår energi, ja då måste vi backa. Jag önskar att jag satt på svar över hur vi ska backa, lösningar som får oss att känna mer. Men just idag har jag nog med att försöka andas och låta bli att säga upp mig från allt som är ansvar, det som kallas mitt liv.