[caption id="attachment_20222" align="alignnone" width="1500"] Fotograf: Hanna Skoog[/caption] Jag känner mig väldigt sällan rädd. Alltså sådär så att jag tittar över axeln när jag är påväg hem på kvällen eller är orolig när jag är ute och springer efter att det har blivit mörkt. Men jag har funderat mycket över rädsla. Både hur stor inverkan den har på människors och mitt eget liv, vad som har skapat den. Min rädsla handlar om att jag ska säga fel saker när jag pratar med personer jag respekterar, att någon som är mer påläst om feminism och politik än vad jag är, ska prata ner mig och berätta att jag inte har lika stor befogenhet att uttala mig för att jag inte kan rabbla namn på hjältinnor och manifest från för länge sen. Jag blir rädd när jag tvivlar över min egen förmåga, rädd när mina tankar är mörka och trevande och jag känner mig osäker över min plats på jorden. Tvivel och rädsla över mina egna tankar skrämmer mig för att jag alltid undrar om jag är kapabel att skaffa mig kontroll över det åskmoln som ovälkommet flyttat in i min skalle och slagit sig till ro. Jag är inte rädd för mörker på grund av att jag känner mig stark och snabb, tänker att det syns och att det skrämmer den som vill göra mig illa. Jag är feg att ta diskussioner eftersom att det finns så många med stor kunskap som hellre briljerar med den och gör sig svåra, än att visa sig ödmjuka inför sin kunskap och väljer att lära och lyfta den som inte är på samma nivå. Mina tankar skrämmer mig för att jag har varit så långt ner på botten och är livrädd att hamn där igen, rädd för att om jag tänker vissa tankar fullt ut så kanske hela mitt liv visar sig vara en bluff. Jag är oerhört noggrann med att inte låta mina rädslor hindra eller sätta stopp för något jag gör. Jag är otroligt mån om att ge mina rädslor utrymme, ta dem på allvar utan att stressa upp mig över att jag har hamnat i en svacka. Svackor är bra och i förlängningen det som gör att vi hanterar det svåra med större respekt och mer lugn. Vad skrämmer er?
