[caption id="attachment_1804864" align="alignnone" width="1000"] Fotograf: Hanna Skoog [/caption] Jag tror att det är lätt att inbilla sig att allt det vettiga jag pratar om, det där med långsiktighet, att ha snälla tankar och att tycka om sig själv, samtidigt som kraven vi ställer är lagom och att inte stressa, är något som jag är helt på det klara med. Jag har hittat rätt. Kanske förstår ni att det inte alls är så, men att jag har ett stort intresse i att förstå mekanismerna bakom varför vi inte får det att fungera. Hur vi tror att det är rimligt att vara bra vänner och partners om vi inte är snälla mot och prioriterar oss, utan att för den delen bli egoistiska. Hur livet går ihop och möjligheten att lyckas om vi inte gör vårt yttersta, släpper uppgifter som inte känns i överkant på bra. Det lönlösa i att hitta långsiktighet, eftersom att vi baserar hela våra liv på snabba klick, livet i en rusande fart. Hur vi står emot och håller hårt i pulsen som och om följer vår omgivnings. Jag är inte allt det. Jag är inte allt det bra. Inte det långsiktiga, det uttänkta och planerade. Jag är inte mån om mig själv, har inte hittat rätt, sitter inte på några svar. Jag är hård och dömande, mot mig själv. Men så vet ni ju att jag inte heller stannar där. Jag stannar inte vid vad jag är, jag tar mig dit jag vill. Jobbar hårt för att förstå mig på. Kämpar. Blir snällare, mer långsiktig och mindre dömande. Inte för att jag ska bli någon supervariant, utan för att jag bara vill vara i synergi med mig. I harmoni med mitt inre. I extas med min kropp. Med kärlek i relationen till mig. Lycklig i livet. Lugn i nuet. Eldig i sinnet. Jag är bara jag.
