Jag sneglar runt på Instagram, i bloggar, på folk i allmänhet på stan. En gnagande känsla. Läser texter som påminner om något jag skrivit, utan samma genomslag. Sneglar på mig själv i spegeln. Är besviken på min egen förmåga. Jämför och dividerar. Värderar mitt väsen som något det finns överskott av på marknaden. Besviken på min egen förmåga. Tänker att jag sliter och jobbar hårt. Känner att jag ljuger hon i spegeln rakt i ansiktet. Man kan alltid göra mer. Bättre. Är nöjd och allt annat än det. Är besviken på min egen förmåga. Skyller på trötthet. Känner ett ansvar att inte ge upp. Vill ge upp. Min plats på jorden är väsentlig och ändå helt oviktig. Sociala medier behöver mig, men ingen skulle lägga märke till om jag plötsligt försvann. Jag är tålmodig och bristfällig. Jag är besviken på min egen förmåga, det gör mig missunnsam. Det är ganska obehagligt att känna så. Det är kaxigt att skriva det här.