Egentligen handlar ingenting om vad andra gör för att må bra, det handlar egentligen bara om vad som får mig att må bra.Självklart är det så, men oj vad lätt det är att ryckas med i att - det som får andra att må bra - också är bra för mig.Vi är så vana vid det. Att bara göra. Så vana att jag tror vi glömmer att känna om det känns. Mallar och ramar som samhället har skapat, beteenden vi ärver, det vi lär oss är rätt.Jag tänker alltid att det måste kännas att det är kvittot på att det är rätt.Spelreglerna som formas redan när vi är små - manualen på våra liv, vi travar på. Tills vi kommer på att det inte alls är för oss. Vi låtsas som vi inte hör när vi känner något som viker av, måna om att bevara det som vi lärt oss att vi ska vara. Det som så småningom lämnar ångest och rivigt skav. Ju oftare vi stänger ute det vi känner - desto mindre av oss blir kvar. ❤️Ja ja. I helgen var vi i alla fall i skogen, den får mig alltid att må bra. David hade packat väskan medan jag var iväg och jobbade. När vi väl satt ute i skogen rev han potatis och gjorde råraka med trattkantarelle, äppelsallad och grönkål. Det var så gott, så gott! Älskar när han hanterar mig sådär, överraskar med svingod mat, fixar. Jag hade köpt med bullar så efter att ha slukat lunch gick vi upp på en kulle där värmde jag bullarna på stormköket och så drack vi kaffe. Det var alldeles stilla i luften och inombords. Knut sov innanför min jacka och i Davids knä. På vägen hem ylade en varg (true story) och frysen har vi egenplockade bär.
