[caption id="attachment_1803357" align="alignnone" width="1000"] Fotograf Hanna Skoog[/caption] Nu ska vi reda i begrepp. Jag tror att det underlättar för oss alla. Jag skrev ju det här inlägget alldeles nyss, inte för att jag tycker att det är särskilt härligt att ALLA vet exakt hur jag mår, mer för att jag känner att jag blir enormt begränsad av att ingen vet. Min förhoppning med den typen av inlägg är att kunna prata till någon som är i en likvärdig situation, för att visa att det är helt okej att må dåligt, inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Men när jag uttrycker att jag är i en livskris så är det inget som kommer gå över på några veckor. Det vill säga jag är inte i en dipp eller period där allt känns tungt. En kris är något mycket större, något vi kanske upplever några få gånger under en hel livstid. En livskris handlar ofta om att vi behöver gå igenom en stor förändring för att inse att där på andra sidan krisen, finns en plats för oss i harmoni som är ljusare. En kris är i sitt upplägg precis som både glädje och sorg, inget konstant tillstånd. Självklart mår jag bra vissa dagar, jag cyklar, njuter av att äta god mat, skrattar, är med vänner, pratar sakligt om det jag går igenom och sköter mitt jobb. Jag har inget behov av att dela mina tankar med allt och alla hela tiden, även om jag njuter av att känna ett enormt stöd. Jag kommer inte att svara att det är sådär, eller att jag inte mår bra, de dagar när jag inte känner så. Jag kommer till och med låtsas att jag mår bra vissa dagar, för slippa att vara i mina tankar hela tiden, det orkar vare sig jag eller min kropp av. Det stressar och påfrestar för mycket och är orimligt. Hur man ska bete sig mot någon som sörjer eller krisar tror jag skiljer sig från person till person, vad jag vet är viktigt att visa att man förstår bredden av det utan att för den delen begära att en person ska vara eller bete sig på ett visst sätt. Jag tror att det är extra lätt att när det är som för mig, att privat- och jobbliv svävar ihop. Kanske man att jag ska komma ner och hålla mina träningsklasser och vara lite låg eller att det ska vara tyst på inlägg eller allvarliga miner här inne i bloggen, men nä så funkar det ju såklart inte. Jag lever, andas och mår, precis som alltid, bara det att jag har en kris att ta mig igenom. Krisen får ta den tid den tar, jag är beredd att ge efterdyningarna av den år. Allt i livet måste inte ske nu, allt i livet är inte löst på ett kick eller genom ett klick. Vi lever snabbt men måsta acceptera att saker tar tid. Inte skynda fram varenda beslut, tvinga fram en känsla.
