Det är en sjuk känsla att gå exakt den promenaden som var ens väg hem från jobbet för nästan 10 år sedan, allt ser exakt likadant ut längs vägen men själv är man någon helt annanstans. På Odelbergsvägen i Enskede Gård flyttade jag in i det som kom att kännas som mitt första riktiga hem i Stockholm. Jag fick hyra Elins lägenhet i andra hand på riktigt snälla villkor. Jag jobbade på marknadsavdelningen på Filippa K, var i en relation som skapade ångest, eller ja det var nog mest relationen till mig själv som bidrog med det - min ångest. Jag kände mig vilsen. Vilsen i Stockholm, på jobbet och i livet. Men där på Odelbergsvägen växte jag. Började leta rätt på mig själv i allt tvivel. Jag vågade känna. Jag vågade tänka. Jag vågade testa att INTE vara så jävla duktig flicka hela tiden. Jag förälskade mig i att springa små korta rundor, lyssnade på Florence + Machine, kvävdes av ångest och kände mig mer fri än någonsin förut. Genom mig själv, i min trygghet, i mitt varför. Idag gick jag den sträckan för att komma till en butik där jag ska välja kakel till min egen träningsstudio. Det tvivel som fanns i mig då, har fört mig dit jag är idag. Mäktigt. Så! Att tvivla, stanna upp och känna efter det är fan inte så dumt. Kram
