Det tar 23 timmar och 56 minuter för jorden att snurra runt sin egen axel. På samma tid hinner det passera miljoner tankar i mitt huvud.I hela mitt liv har jag tränat på att inte tänka som jag känner. Det har blivit en så naturlig del av mig att jag inte ens reflekterat över hur jag anpassar mig.Min ångest har jag försökt koppla till specifika delar av mitt liv, på samma sätt som att det är enklare att skylla på någon/något när det blir problem.Först de senaste åren när mitt mående har präglats ganska starkt, på ett negativt sätt, av både tankar och ångest har jag valt att säga det högt, det som plågar mig. Jag var helt övertygad om att när jag gjorde det skulle ingen tycka om mig, vem skulle kunna göra det - om det visste vem jag är, på riktigt.Det är sorgligt att det är så, att jag inte vågade prata, först när jag vågade, gick det att gräva på djupet, hitta de riktiga förklaringarna. Förklaringar som gav svar och förståelse.Förståelsen har lett till att jag tycker om och värderar mig själv så mycket varmare och mer rättvist.Jag har inga hemligheter (eller jo såklart, men inte såna som får mig att må dåligt) Jag behöver inte längre dölja något och klyschornas klyscha - jag duger som jag är.Till er som strugglar - Jag tror i ärlighetens namn att vi aldrig någonsin är så avvikande och kassa som vi själva tror.Mamma har lärt mig att livet är för kort för att inte njuta - jag tar hennes ord som en uppgift att jobba vidare på. Och att avvara några fler timmar av dygnet åt att bara vara, inte tänka så mycket. Det blir härligare då.
