Jag vet egentligen hur det kom sig att jag bestämde mig för att jag ville börja lära mig tycka om att springa men är det något jag är tacksam över så är det just det, att jag bestämde mig. De senaste årtiondet har livet till största delen bestått av löpning i stort sett året runt. Jag tycker att olika årstider sätter guldkant på upplevelsen av löpning och springer egentligen oavkortat ute för att på så sätt få frisk luft och natur- eller citypuls. Jag gillar att träna specifikt när jag har lopp inplanerade annars nöjer jag mig väldigt fint med att gå ut och känna efter hur kroppen känns och efter det ta beslut om längd på runda och upplägg. Jag tycker att löpning precis som yoga är en väldigt tydlig måttstock på hur jag mår, på riktigt. Ju mer stressad, desto svårare att hitta in i rytm och andetag. Vissa löprundor är upplevelser för livet. Jag skulle säga att resor blir rikare med den typen av upplevelser löpningen ger, som löpturen över Manhattan igår. Det som är fint med löpning är att alla kan springa jag tror det viktiga är att inte göra det till något mer avancerat än vad det faktiskt är - två ben som synkat rör sig framåt.
