Hur är det en möjligt att en löptur kan gå från en extra tung kropp/steg, slemspottande med mörka röriga tankar och hetsiga andetag till att bli känslan av steg som skutta fram mellan rötter, känna sig glad, med nysortersde tankar och anständiga andetag. Är det för att löptur i skog är lika med kroppens egna ångestdämpare sen för alltid?Har en så fin kontakt med löpningen at the moment och har egentligen haft det sen en tid tillbaka. Vill ni att vi ska prata mer om det här? I så fall kan jag ju medans ni funderar påminna er om att det finns massa roliga löpupplägg att följa i min och Lisas Facebook-löpargrupp ”mitt bästa jag”.Glad söndag! ❤️
