Här i bloggen har jag halvt om halvt uttalat att jag är sjukskriven. Anledningen till att jag inte pratar detaljerat om det spar jag till ett separat inlägg men med det sagt så har jag gjort absolut noll och ingenting de senaste månaderna, det var vad jag trodde iaf. Men se på fan när jag bläddrade igenom mobilen så hittade jag 15 bilder där jag gör saker, bara en sån sak. Något som slog mig så hårt häromdagen, när det började närma sig nyår, är att jag har isolerat mig från allt sedan mamma blev sjuk, har inte orkat ha kontakt med mer än 4-5 vänner, terapeut och familjen. Inte gått på några jobbgrejer eller pallat sociala sammanhang mer än studion. Inte orkat svara på sms och meddelanden (alltså mer än vanligt) tyckt att det är jobbigt att springa på bekant. Det blev så brutalt när jag insåg det och att ett år kan gå så fort och stå still på samma gång. Det är som att jag helt har tappat tidsbegreppet och ändå aldrig varit mer medveten om hur lite tid kan göra en så total skillnad. Nåväl. Även om jag är och har varit i ett vakuum så är jag också mitt i livet. Ett liv jag försöker förvalta så gott det går och hantera så värdigt det går under omständigheterna. Genom att stanna och titta på hur vackert det är när solen blänker och vattnet när vilt av vinter, köra bil i randig tröja och njuta av att ha nya glasögon så jag ser som en örn, genom att ta långa promenader med Matilda, köpa nya löparskor, bära min tokigaste kappa, fylla lungorna med Sälen, orka vara med på Patrops julavslutning, få en bra känsla av hur gulligt det är när granarna är tjocka av snö. Kladda på MASSA smör på frallorna till Gulasch och svälja kall öl. Gulligt underställ och ännu gulligare hotell. Ett vintrigt slussen, en syster hos Camilla och hela syskonskaran på Joe and Juice. Såna saker tänker jag på, såna saker gör jag. Små stunder känner jag så innerligt att dom gör mig glad. (Obs texten har inget med ordningen på bilderna att göra.) 😉
