Att inte prata om saker är inte samma sak som att de inte finns och att inte vilja dela med sig av privata saker i sina sociala medier - ett friskhetstecken enligt mig. Skillnaden är stor när det kommer till att vara personlig och att värna om sin integritet om ni förstår.Med det sagt vill jag inte låtsas som att det regnar eller att saker inte finns för det gör dem i allra högsta grad. Livet pågår just nu på ett för mig lite för våldsamt sätt. Allt kommer bli bra - absolut. Men jag vill inte va på den här platsen mer, vill att allt ska vara bra NU. Jag får frågor om hur jag mår och det går inte riktigt att svara på. Ena dagen har jag stängt av och känner mig känslokall, andra dagen är jag rädd, känner mig ensam och tårar brinner under ögonlocken, utan förvarning blöter de mina kinder. Ibland vill jag inte prata om det och ibland vill jag ringa en kompis i hopp om att den ska berätta exakt vad jag känner och förklara min situation så jag förstår. Men ingen kompis har den förmågan. Det här är min utmaning.De dagarna jag inte är ledsen, så är jag bara. Jag tror ingen märker att jag inte känner glädjen hela vägen, att den mer ligger som en förväntan på ytan, förstår ni hur jag menar? Alltså som att innerligheten i glädjen är på paus…Jag tror att vi kan kalla det depression men som jag skrev till Anna häromdagen ”jag är bättre än dom flesta på att ha depression”. Haha. Nej men seriöst så har jag under den här perioden varit riktigt bra på att försöka tvinga mig iväg på saker även om det känns jobbigt, utmanande och ibland blir bakslag känslomässigt efteråt. Depressionen har liksom utlösts av allt som pågår runt omkring (hehe som att det inte vore nog så klämmer jag även till på en liten depression) och så får det liksom lov att vara.Ja jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga eller skriva, blir så svårt när man inte kan/vill dela med sig av något som påverkar hela ens vardag, jobb och allt vad det innebär när man är mer eller mindre ensam i sitt företag. En dag i taget. En känsla i sänder.
