Fråga mig absolut inte hur det har gått till. Men jag kom precis på att jag har glömt att uppdatera er på det som tar upp varenda sekund av mina tankar för tillfället. Ja till och med så pass mycket att det gör att jag har svårt att sova och när jag väl somnar så drömmer jag om det. Jag pratar om en hund. Både jag och David är extremt djurkära och har pratat om det till och från under de senaste fyra åren, men landat i att det inte passar våra liv, just nu. De år jag har startat företag, vilket i sin tur har inneburit så otroligt mycket jobb och slit för varenda liten slant att jag liksom känt att en hund skulle bli ytterligare en stress. Men nu, nu känns livet och läget helt plötsligt så annorlunda. Jag har mer strukturerade dagar, en tryggare tillvaro. Med den senaste tidens mående har tankarna som rör livet blivit så tydliga, tankar kring vad som är viktigt och hur jag ska prioritera för att må bättre, att vi livet är för kort för att stressa och inte våga ta beslut om saker som skrämmer mig. Jag har har varit noggrann och försökt att identifiera vad det är som brister när jag har mycket ångest. Vad som får mig att må bra och kommit fram till att jag vet exakt vad jag ska göra, men att jag ändå låter bli att ta tag i det. För att ge er exempel. Jag mår extremt bra av att komma ut och ta små promenader och bensträckare, gör mycket hellre det än att sitta och kolla på serier på kvällar och helger. När jag tar mig ut direkt på morgonen, blir jag så mycket lugnare. På helgen känner jag mig i hundra procent harmoni när vi åker ut till skogen, jämfört om vi strosar runt på stan. Trots att det är så. Trots att jag vet det så tar jag inte tag i det, som att jag aldrig prioriterar mig själv. Jag har kommit fram till att alla är saker som en hund hade "tvingat" mig att göra, vilket indirekt och direkt skulle påverka mitt välbefinnande. Är ni med på hur jag resonerar? Det vill säga genom att prioritera hunden prioriterar jag mig. Dessutom tror jag att när man är en ängslig själ som jag att en hund har en helande effekt. Känns så spännande detta. Fattar inte vad som har hänt med mig, vart har mina comittment issues tagit vägen? Vad säger ni? Ska vi två bli tre? Kram
