Någon sa att allt skulle bli bra igen, förklarade att jag kanske aldrig kommer bli den jag har varit men lovade på heder och samvete att inget varar för evigt, inte ens det som är mörkast.Jag hade svårt att tro hans ord i höstas. Vägrade lyssna på hans råd om sjukskrivning, jag hade så svårt att acceptera att jag var deprimerad och utmattad. Ett jävla nederlag att en sån som jag ska behöva vara det. Äta antidepressiva för att komma tillbaka!? Fattade inget.Men jag vek ner mig, lät mig själv våndas i min klenhet, skämmas över min svaghet, bäddade ner mig och accepterade. Kunde inte ta ordet sjukskrivning i min mun. Pratade med min närmsta om hur sjukt det är att jag har blivit diagnostiserad med depression.Först nu 4a månader senare förstår jag varför jag behövde vila. Mina känslor har varit avtrubbade så länge att jag inte minns hur jag brukade vara, när mamma gick bort dog det sista av min energi. Jag kände absolut ingenting - nu känner jag igen, tänker jag igen, drömmer jag igen, fantiserar och skapar jag igen. Jag brinner lite igen. Bla bla bla.Tack till mig för att jag är klen och ger upp! I can hear the rain again. (Ni som vet vet.)
