[caption id="attachment_1805081" align="alignnone" width="1000"] Fotograf: Hanna Skoog[/caption] Två gånger i mitt liv har jag gått igenom kriser, eller en av kriserna pågår just nu, så då är det väl inte riktigt sant att den är över? Jag gissar att krisers syfte i grund och botten är bra och att även om jag helst hade hoppat över att vara i en, så hade jag inte velat vara utan det som det som det mynnar ut i när det kommer till personlig utveckling. Nu vet ju ni som hänger här med mig att mellan kriser håller jag på med en massa annat jox - det är ångest och oro, luriga och ibland alldeles för många tankar hehe - det funderas på tvären längden och bredden, ja och däremellan njuts det till fullo och livet är en stor tillbringare av lemonad. Hur kommer det sig att det blev så för mig? Varför har inte alla människor samma sorts tankar? Är det något fel på mig eller är det fel på dem som lever livet och inte funderar nästan något alls, låter livet rulla på, har det bra? Jag har inte en aning om varför jag blev som jag blev. Ja men jag har en trygg och bra uppväxt, kan inte peka på någon särskild händelse som skulle kunna ha satt spår om ni förstår. Jag tror snarare att det har med arv och gener att göra. Och precis lika lite som det är något fel på mig, så är det fint att alla människor inte känner ett behov av att behöva prata om allt hela tiden. Jag tränar ständigt och jämt på att låta oro bli en mindre del av mig, på samma sätt som jag tränar på att förstå att innerlighet och tillit inte nödvändigtvis byggs genom att man som vänner och älskare behöver dela på allt. Genom livet har behovet av att utvecklas alltid funnits och att prata med någon professionell en viktig del av den utvecklingen. Att hitta någon som man känner förtroende för, någon som utmanar, tycker jag är en minst lika svår uppgift som själva utvecklingen i sig. Men skam den som ger sig, jag lovar det går även om det tar tid och tyvärr, kostar alldeles för ofta massa pengar. Att det kostar pengar att får bra hjälp när man mår dåligt, att det blir en klassfråga är något jag inte hittar ord för! Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Ska det behöva vara så i ett välfärdsland som Sverige? I morgondagens poddavsnitt pratar jag och Anja mer om det och hur man hittar rätt terapeut i en djungel. Jag kommer inte sitta här och säga vad ni ska leta efter, men det jag kan lägga mig i är att man aldrig ska nöja sig om det inte känns bra ganska omgående, viktigt att klickar. (Svinjobbigt att fortsätta leta om det inte gör det, men hundra värt att leta vidare.) Jag tycker också att det är viktigt att ställa frågor till och läsa på om hur den du eventuellt är intresserad av att gå och prata med arbetssätt. Terapi mina väner, världens bästa grej, något jag tror att var och varenda människa behöver - oavsett tänkare eller ej. Har ni några fler frågor eller funderingar på temat? Kram
