[caption id="attachment_21438" align="alignnone" width="1874"] Fotograf: Hanna Skoog[/caption] Hej alla pärlor! Det är lite glest här i bloggen denna veckan, men jag känner mig inte helt hundra och vare sig vill eller kan pressa mig själv just nu. Jag vet att jag aldrig behöver förklara mig för er, för ni är alltid helt underbara och förstående. Men det hade känts för konstigt för mig att slänga upp den presenten jag fick idag och typ låtsas som det regnar. Är ni med? Mitt mående är lite som en berg- och dalbana med en sol som lyser mellan moln. Det vill säga lite upp och ner, men ändå bra. Sjukt nog så vet jag för tillfället inte exakt hur min kropp reagerar på någonting. Exempelvis, så hade jag en intensiv tisdag och när jag skulle träna på kvällen bubblade det mitt under passet upp en riktigt obehaglig känsla jag inte kunde ta på, den gav mig lätt panik och jag kände att jag ville börja gråta. Eftersom att jag inte kände igen känslan var jag tvungen att testa mig fram. Visste liksom inte om det var bäst att kliva av passet och låta kroppen få vara ifred, eller om att ta mig igenom passet skulle få mig att må bättre. Bestämde mig hur som för att köra klart men att verkligen lyssna noggrant på kroppens respons på pulshöjning. Det blev bra att fortsätta, denna gången. Jag mådde lite bättre även om tröttheten under passet var på ett sätt jag inte alls känner igen. För tillfället gör intensiva dagar att jag känner mig bakfull, småsaker som krånglar bidrar till känsla av stress på överdriven nivå, jag känner mig fortsatt irriterad på folk som hetsar i mejl och jag är så trött. Jag älskar går all in på söt yoghurt och annan mat som gör ett barn glad. Men mitt i allt känner jag ett lugn och det gör mig glad. Snart kommer allt bli bra och det får ta den tid det tar, medans jag håller ett lugnare tempo än vanligt. Kram och rapportering från en fortsatt klen Kamperhaug
