I mars 2021 fick jag nycklarna till min dröm - min studio Patrop. Under ett halvår investerade jag och David varenda ledig stund nere i lokalen.Jag investerade dessutom mer eller mindre 6 års sparande av kapital dvs utdelningar jag låtit bli att ta ut för att en dag kunna ha möjlighet att själv investera i en studio.Vad jag inte visste när vi höll den första klassen 4 oktober var att mamma, min friska pigga mamma, som kom och hjälpte på helgerna, skulle lämna oss bara några månader senare och att jag, lagom till ettårsfirandet skulle få uttalad utmattningsdepression som följd av sorg och alldeles för mkt jobb/stress innan dess.Meningen med det här inlägget var att det skulle bli glatt så som det är när man firar saker men sannningen är inte alltid lika som meningen.Jag har inte ångrat studion en sekund, eller orkat oroa mig över att jag inte kunnat jobba med den på det sättet jag hade som plan. Det är tufft, det är det. Men också, när någonsin blir livet som man planerat!?Jag tänker att när man inte kan styra får man åka med, att det liksom knullar en ibland, livet, utan att fråga om lov. Det suger men gör en starkare och mindre ängslig över småsaker. Allt löser sig. Alltid. Men inte som man tänkt.Det är inte synd om mig, men jag har det kämpigt. Människorna som som finns runt mig stöttar är vackrare än någonsin och oj vad jag lär när det gör ont.Haha passen kostar 100 spänn denna veckan så kom och träna. Jag är såklart en sån klassisk person som det inte märks något på när jag inte mår som jag vill. 🙃😘
