Elsa beskriver känslan när hon är i ateljén såhär: ”Min plats där jag är i mitt esse. Kan mest, är snäll, mår bra. Där jag kommer fram i mitt bästa jag.” Om jag säger såhär. Det finns ingenting som är tydligare än det. Vi kände alla tre, jag och mina två tärnor att vi liksom klev in över tröskeln i Elsas paradis och att vi aldrig ville gå därifrån. Allt var på sin plats. Ljuset från det vackra fönstret. Jazz spelad på skivspelare så att det raspar på ett sätt så att det känns härligt hela vägen in in i bröstet. Buketten av brudslöja på bordet, alla vackra gamla skapelser till klänningar som har en historia, ja men såklart - Elsa, som kan allt och lite till om hur man känner sig som sitt vackraste jag på sin stora dag. Jag vet inte om det var känslan av att vi började dricka rosa bubbel i 20-talsglas vid 11, eller de vackra klänningarna? Kanske var det att mina barndomsvänner hade tagit ledigt för att vara med mig på en fredag eller Elsas berättelser om epoker och stilar? Vad vet jag? Men oj som jag kände mig lycklig där och då. Ja men så till den stora frågan? Har jag valt klänning? Ja men det har jag. Jag valde direkt i lördags morse.. men efter ha tagit det några varv till i skallen har jag ändrat mig. Jag kände att jag gick och grubblade över beslutet, något jag aldrig gör... med andra ord ett tecken på osäkert val och återkommande tankar på en annan klänning som jag valde undan... Jag kom fram till att jag tog in för mycket av vad mitt sällskap tyckte men har nu beslutat mig för det som på studs kändes helt hundra för mig. Nu känns allt så rätt och så lätt! Fy sjutton! Det här ska bli så kul. Bröllopsåret gör dig redo. Här kommer jag! Ni förstår att man aldrig vill gå härifrån va? Mina älskade tärnor! Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dom! Var snabb på bubblet mellan omyten, det kan jag försäkra. ? Den där Elsa är inte så tokig hon heller! Ser ni hur lurig jag är?
