Det fanns en tid i mitt liv när jag kände skam. Skam över mig själv om jag hade varit på gymet och inte tränat styrketräning så att svetten lackade och kläderna gick att vrida ur. Det fanns en tid i mitt liv, när 6 dagar i veckan av träning gjorde mig nöjd, men inte mer. Jag kände oftast att jag hade en anledning att vara besviken på mig själv, en känsla av att jag hade kunnat lite bättre. Det var en tid då jag var så hård mot mig själv att jag för första och (förhoppningsvis) sista gången i mitt liv tappade kärleken och motivationen till träning. Jag beslutade mig för att inte vara så nedlåtande mot mig själv. Att börja träna lugnare. Efter ett långt år, utan krav och press, började det kännas roligt att träna igen. Såhär 10 år senare, kan jag otroligt mycket mer om träning och VET att varje pass i veckan inte behöver vara en svettfest, att man inte behöver pusha sig över gränsen, känna sig svimfärdig. Tyvärr så märker jag att folk på tok för ofta tror att den typen av träning är lika med resultat. Jag är hemskt ledsen men det funkar inte så. Träning handlar om att vara noggrann i varje pass, att känna varje muskel som ska tränas, att inte slarva och att bygga under många år. Men. Resultat får du definitivt inte av att endast flåsa och svettas. Gå på högintensiva styrkepass, spring intervaller OM du gillar den typen av träning. Men lova mig att sluta se den typen av känsla i kroppen, som ett mått på vad bra träning är och hur det ska kännas.