Dagens långtur är bland det vackraste jag har varit med om, förutom när jag blev matarg, njöt jag av varenda centimeter. Under promenaden kunde jag inte låta bli att fundera över hur svårt det är att greppa spelreglerna. Livet får inte vara för perfekt men inte heller för deppigt. Vi ska visa på transparens samtidigt som livets upp- och nedgångar ska fördelas med balans. Orimligheter som att vi inte ska inte bry oss om vad andra gör eller tycker, när vi mer än någonsin delar med oss av allt. Slutsats: 1. Alexandra bör alltid ha med sig snacks på långturer, eller ja jämt. 2. Livet är upp och ner, stävan efter att låta det vara mer upp än ner borde vara en självklarhet men det är inte alltid enkelt att hitta nyckeln till förändring. 3. Jag tänker att det inte gör något om det ibland får lov vara just så bra som det ser ut, transparens hittar man alltid hos de som är sanna mot sig själva, resten kan vi skippa. 4. Visst är det så att vi bryr oss om andras uppfattning ibland, men vi kanske ska låta bli att låta det äta upp oss, förslagsvis genom att snacka av oss skiten med en kompis. Lite så.