När jag var liten var det bästa och mest spännande jag visste att gå på Cirkus Scott när den 1 gång om året stannade i Ulricehamn. Jag älskade att titta på djuren, hoppades att de kunde prata, precis som djuren i Disneyfilmerna. Mest av allt gillade jag att titta på tjejerna som gick på lina och hängde i ringar i taket. Jag tyckte att de var så vackra och modiga, tänkte alltid att jag skulle bli sådan när jag blir stor. Drömmarna om att bli cirkusartist dog ut ganska tidigt, men viljan att vara modig den har alltid funnits kvar. Men nu är det inte cirkus vi ska prata om. Jag tänker på hur jag såg på min kropp när jag var liten. Hur den var ett redskap för att kunna springa snabbt, klättra högt och hoppa långt. Hur enkelt det var att strutta runt naken. Kanske är det naivt att tro att man någonsin skulle kunna se sig själv på det sättet igen, kanske är det en illusion. Oavsett vad, så har jag spenderat de senaste 10 åren med att tänka snälla tankar om min egen kropp, velat hitta frid i hur jag känner mig. Jag vet inte hur ni tänker och jobbar när det kommer till att visa er själva kärlek och respekt. Men om ni inte bestämmer er för att vårda er insida och tankar på samma sätt som ni vårdar er utsida, vågar jag lova att ingen träningsform eller diet i världen kommer att få er att känna er nöjda. Det sitter inte i kilon eller form. Det sitter i era skallar, känslan om att vara bekväm. I alla år har jag försökt tänka att jag är fin som jag är, men ändå alltid brytt mig om hur jag tar mina bilder, valt vinklar för att dölja det som i mina ögon sett fel och fult ut, växtmärken och skavanker, skapat en snäll verklighet runt min egen kropp. Någonstans på vägen så har viljan och behovet av att förställa sanningen minskat. Jag har lärt mig att älska och acceptera mig precis som jag är. Mjuk och varm, hård och snabb. En illusion har blivit verklighet. Jag känner mig bekväm. Så mina vänner. Här är jag. Allt som är jag. Det är bra. Jag är bekväm! ❤️ Fotograf: Sotarn
