När man stressar mindre, hinner man tänka efter och reflektera mer. De sensate två veckorna har jag haft något slags känslomässigt nostaligtrippande. Jag tycker att det känns både vemodigt och väldigt härligt. Vemodigt för att man vet att man aldrig någonsin kan ta sig tillbaka till perioder eller ögonblick. Härligt för att jag är tacksam över att just jag har fått vara i stunder där det känns bra i hela kroppen. Stunder som inte kan återberättas med ord. Upplvelser som inte kan återges genom en bild. Upplevelser som har format. Platser som har präglat, väckt och skapat minnen. Minnen som en doft eller ett ljud kan plocka fram som en förnimmelse om att man en gång var där och att det var verkligt. Det är länge sen. Bruna persienner och lakan som luktar sol. Det översta fönstret är öppet och utanför susar svalor. Jag har på mig ett mjukt nattlinne och kramar ett gossedjur. Jag väntar på att pappa ska komma och läsa en godnattsaga, jag är trött och känner mig vemodig. Vemodig för att jag har haft en så härlig dag och är orolig att om jag somnar nu kanske jag inte vaknar igen. Det är min farmor. Hur hon säger något med lite sne mun, samtidigt som hela ansiktet strålar och håret som har legat på spolar vippar i takt med att hon skrattar, blicken är full av liv och i köket luktar det nystekta pannkakor som droppar av smör, hennes andetag luktar choklad- och kolakaramell. Vi sätter oss till bords och jag kan inte bestämma om jag vill ha hennes sylt eller rårörda jordgubbar? Vi äter upp. Vi spelar kort. Radion är på. Det är han. Jag tänker på hans rum, bokhyllan i ljust trä, sängen rakt fram, precis bredvid fönstret. Sängen där jag för första gången kommer att vara naken med en kille. Musik som jag aldrig tidigare har hört strömmar ur hans högtalare, det är Wilco, Bad Cash Quartet och Kristofer Åström. Vi pussas massor och jag kan knappt förstå att han är min. Tonårskänslor i hela kroppen. Kläd-loppis-jakt, rosa hårspännen och ecco-skor. Det är hon. Hon har funnits där jämt. Hon är obrydd och lättsam. Hon är precis som mig fast ändå helt olik. Syrener som doftar. Sommarens första pirr i magen. Det är sent så att det börjar bli ljust. Det är picnic på balkongen och dans. Det är brunbrända ben. Det doftar syren. Det är snabba cykelturer längs vattnet i staden. Det finns inga hinder, livet till fullo. Allt med det är skrämmande och bubblande härligt på samma gång. Eldig blick, målade naglar och svall av solblekt hår. Det är restaurangen. Jag har sagt upp mig och gått min egen väg. Spänd av nyfikenhet, nyfikenhet över vad som väntar. Det är en jäkla jag-skiter-i-vad-alla-tycker-känsla. Det är kärlek. Människorna runt mig. Lugnet innan stormen. När lokalen ekar tom, men osar förväntan. Oändligt massa kramar. Världsbästa kollegor. Vi dricker kaffe och äter russin blandat med nötter. Pommes frites. När kaoset sakta tar vid. Att få hälla upp vin i någons glas, att få bjuda på sin kunskap, att få bjuda på det som är jag. Korkar som poppar, kladdiga händer och snabba fötter. Det är Jönköping. Jag får träffa alla jag känner, varma leenden jag inte har sett på flera år. Det är de som har fått mig att känna att det är okej att vara jag. Vi ses i ett annat sammanhang, en annan tid. De ska träna med mig. Jag är äldre nu. Vi kör så att det vibrerar i lokalen. Vi är klara och vi stretchar. Jag står i mitten och de följer efter, stämningen är magisk, kommer aldrig att kunna förklara. De ger mig en applåd. Jag bryter ihop av lyckorus. Som jag gillar dem. Som jag gillar Jönköping. För mig är det viktigt att gå tillbaka mellan varven, reflektera över stunder som har passerat. Fundera på det som gjorde mig lycklig då, acceptera att det är annorlunda nu, men ändå exakt likadant. Jag tycker att det känns fint att veta att varenda liten del räknas. I det lilla sitter det som har format mig till den jag är. Konstigt nog så fick det här inlägget mig att gråta. Gråta över att jag har fått uppleva och för att jag kan känna. Känner gör jag nämligen som bäst när jag börjar landa. Kram på er! Byline: Frida Möller / Studio Emma Svensson instagram : @fridamoller_ @studioemmasvensson