Jönköping fick mig att bli den jag är. Under första halvåret där kände jag mig mer älskad av människorna som korsade min väg än jag gjort under hela min uppväxt i Ulricehamn. Instruerade klasser. Pluggade som en galning. Gick från att vara trygghetsmänniska till att våga börja leva mitt liv. Jag hade ingen mening eller mål, men hittade en stig som tog mig framåt. Utmanade ödet. Skrämd av livet. Jag lämnade det jag trodde var min livs kärlek för att få uppleva hur det var att bli kär på nytt. Tog av mig en ring. Kände mig fri, men inte förlåten. Jag bestämde mig för att det är ok att sätta mig själv i första rummet när det kommer till vem som ska må bra. Badade badkar. Sprang bort ångest. Jag hittade en av de vackraste människorna jag känner och insåg att man aldrig är för gammal för att hitta själsfrände. Dansade i timmar. Åt varma cookies. Det är alltid hisnande att tänka på hur mycket jag hann med under åren i Jönköping, vilken otrolig mental resa jag gjorde men också hur jäkla mycket som hänt sen jag flyttade därifrån. Jag levde på kickar. Grät i floder. Klump i magen av saknad för det som var, men också över att jag inte får ha mamman till dessa små runt mig varje dag. Det gör ont. Melissa Horn. Swebus Express mot Stockholm.